Hästsport har ett rykte om sig att vara en aningen snobbigt. Jag har aldrig riktigt förstått varför, men nu, efter helgen strapatser, är jag benägen att hålla med.

 

Låt mig börja med att ge er lite bakgrund. Jag var på ridläger med min dotter och hennes kompis, Annie. De är två stycken hästtokiga trettonåringar som, likt mig själv i den åldern, spenderar de flesta av deras vakna timmar i stallet. Vi kommer ifrån en liten by utanför Karlshamn i Blekinge och har vår egna lilla gård och ett par hästar och ponnyer. Min man är skogsbonde och jag är lärare. Med andra ord är vi rätt vanliga typer. I alla fall tycker vi själva det. Svensson heter vi dessutom i efternamn.

 

Att åka på ridläger var en stor grej för tjejerna, speciell eftersom lägret leddes av en av sveriges bästa tränare som precis varit med och tagit OS-guld i Tokyo. De hade sålt jultidningar och sparat i nästan två år för att finansiera det hela. Både jag och min man var väldigt stolta över detta, driftiga töser tänkte vi. Detta berättade jag för de andra mammorna på lägret när vi satt och tittade på eleverna första dagen. Jag fick inte riktigt samma reaktion som jag fått när jag berättat jultidnings-historian för mina kollegor och vänner. Mammorna på ridskolan tittade bara på mig lite forskande. Då förstod jag inte varför, men det visade sig snart; alla föräldrar var knök rika. I efterhand tycker jag att jag borde förstått detta. Sättet de förde sig på, talade och kläderna de bar vittnade på att dessa kvinnor minsann kunde betala för sig. Talliloimet, det mest exklusiva ridklädesmärket, bars av iprincip alla och var den gängse klädkoden. Alla prylar till hästarna som rikemansbarnen hade visade sig också vara

top-notch. talviloimet, stövlar, tyglar, alltsammans- designermärken. Bara tanken på det sammantagna värdet på alla saker i stallet är svindlande.

 

I retrospekt borde jag verkligen direkt ha förstått att dessa “ridmammor” inte var som de hemma i Mörrum. Men de var de lilla i sammanhanget. Det värsta var att ungarna vad bortskämda och uppenbart snobbiga. De var direkt oförskämda gentemot mina flickor som direkt stack ut i sina färgsprakande ridkläder. Alicia hade på sig en helt vanlig gul galonjacka och ett par röd-bruna stövlar som, om jag känner hennes mamma rätt, var köpta på Ekohallens rea. I det vanliga stallet hade denna outfit inte alls stuckit ut, men här gjorde den definitivt det. Värst var det för min flicka som hade ännu mer iögonfallande kläder.

Uhip och katt-mönstrad, ärvda ridbyxor, blå ridhjälm med reflexer, vad var hennes utstyrsel bestod av. Stackarna var utstötta ur gruppen innan de ens hunnit introducera sig.

 

I vissa delar av ridsporten är mode uppenbarligen viktigare än hästarna. De var riktiga snobbar.

Ridsport och mode
Märkt på: